Mitt namn är Johan Axelsson, son till Leif B och Laila Axelsson. Pappa var en av initiativtagarna till Tobis en gång i tiden. Faktum är att jag själv eldade på för att få någon form av förändring på den långsegling som bedrevs inom KSSS. Jag seglade med mina föräldrar sedan barnsben, vi seglade alltid länge och relativt långt inom Östersjön och i några förekommande fall även Västkusten och Norge. Jag upplevde ambitionen för långsegling var väldigt lågt satt på sluttampen inom KSSS. En grupp av de aktiva inom långseglingen började då fundera på en klubb i klubben för att gemensamt sätta ribban högre för att utforska vår fantastiska östersjö och blev pionjärer att segla i Österled bland annat.

Österled var något pappa och mamma brann för – vi seglade till Tallinn första gången redan 1989, inte helt självklart val av mål vid den tidpunkten, vi seglade i den Baltiska skärgården, även hela vägen upp i Ladoga, till Kaliningrad, Nyslott via Saima Kanal etc, även ett äventyr till Skottland och Shetlandsöarna hann vi med. Vi var på höga kusten, hela vägen upp till Luleå, i den Åländska skärgården och norr över på den Finska kusten. Faktum är att jag har svårt att se en enda hamn av betydelse runt hela Östersjön där Vita Brevis inte stoppat in sin näbb…

De som kände min pappa vet att han även var väldigt intresserad av teknik och var med och skrev artiklar i tidningen Segling i ämnet. Vi andra ombord fick anpassa oss för alla prylar som var installerade på varenda fri yta.

Varje sommar så länge jag minns, var vi en del av KSSS långseglingar, sedermera under Tobisflagg. Jag hoppas alla minns min pappa och mamma som goda sjömän och en drivkraft att upptäcka nya områden att besöka med endast vinden som bränsle. Jag vet att de brann för Tobis, jag vet att de la ned väldigt mycket tid för att bidra till verksamheten och få ihop arrangemang där alla fann glädje.

Mina föräldrar valde dessvärre att sälja Vita Brevis 2002, alldeles för tidigt i mina ögon och en stor sorg för mig då jag inte hade de ekonomiska förutsättningarna som krävdes för att förvärva henne. De flyttade söderöver men höll hela tiden kontakten med gänget och pappa gästspelade ibland ombord på de båtar som fanns kvar och hade den goda smaken att bjuda med mig ombord på Dardanella över till Skottland som blev ett minne för livet med tanke på de stormar på Nordsjön vi fick tampas med. Utöver det hamnade vi i ett bälte av oljeplattformar man inte är van vid. Vi tvingades gå antingen norr eller söder om vilket påverkade vår tänkta plan enormt då området var så stort att vi hade kurs mot London snarare än Peterhead då att gå norr om inte ville göra sig pga vindstyrka och vindriktning. Men till Peterhead kom vi och belönades med lokal single malt.

Även mamma var aktiv och stod alltid vid pappas sida och stöttade.

Efter ca. 20 år utomlands valde de att flytta hem 2020 där pappa relativt hastigt insjuknade och lämnade oss plötsligt. Under juli kunde inte heller mamma stå emot samma sjukdom som drabbar alltför många, cancern.

Just denna dag, nästan på dagen tre år efter pappas bortgång sjösatte vi mammas aska på Kanholmsfjärden alldeles intill kobben med starthuset vid inloppet mot Sandhamn där hon förenades med pappa som vilat där sedan 2020. Ni får gärna skicka en liten hälsning när ni seglar över detta område och minnas mina föräldrar.

Med detta vill jag önska er efterlevande Tobisar många härliga seglingar framöver!

Jag råkade hamna på hemsidan och fann många roliga minnen, jag fann också en text om Bengt Skötts allt för tidiga avgång från jordelivet. Jag tänkte då att ett par rader om min pappa och mamma kunde få en liten plats.

Johan Axelsson