Tobis flykt 2017 till skärgårdens pärlor

Till årets flykt hade 7 båtbesättningar anmält sig. Så Kalypso, Dardanella, DiAmo, Fragaria, Mahjong, Merica och Quale skulle stäva söder ut med Figeholm som slutmål. Eskadern startade på Ingmarsö med middag på Ingmarsö Krog den 3:e juli. Mahjong skulle ansluta på vägen. Tyvärr tvingades Mahjong avstå från eskadern p.gr.a. motorproblem. Det fick vi besked om, innan vi hann till Ringsö, där de skull möta upp.

Merica anlände till Ingmarsö lagom till kvällsdrinken kl 18:00, som sista båt den 3 juli. DiAmo hade extra besättning i form av Björns dotter Jenny och barnen. Eckarts och Liselottes dotter Rafaela och hennes barn hade också tagit sig till Ingmarsö. Bord var dukade för oss alla på Ingmarsö krog för en startmiddag. Till krogen tog vi oss till fots eller med gästhamnens blå roddbåtar, som ställs till förfogande för hamngästerna. Maten för alla vuxna var förbeställd enligt önskemål från krogpersonalen. Barnen hade fyra olika rätter att välja på. Krogen och maten fick gott betyg av flyktmedlemmarna. Men som så ofta på finkrogar kunde maten ha varit lite rikligare tilltagen. Gästhamnen på Ingmarsös var trevlig och välskött och med två välstädade toaletter och ett duschrum. Gästhamnen är i privat ägo. Ägarinnan var en vänlig och trevlig person. För Merica var det först gången vi besökte ön, och vi blev glatt överraskade av hur välordnat det var. Den enda besvikelsen var att toatömningsstationen var ur drift för tillfället. Vid ett senare besök i gästahamnen erfor jag, att den privata gästahamnen skall stängas och ersättas med en ny hamn driven av samfälligheten på ön. Den kommer att placeras längre väster ut, vilket resulterar i att den fin kvällssolen blir lidande.

Dagen därpå, den 4 juli, enades vi om att gå till Beckskär i St Nassa, då vinden skulle ligga på NV och bli upp mot 10 m/s. DiAmo avseglade tidigare än oss övriga, som ordnade med ett besök på bygdemuséet. Det gav en intressant inblick i öns tidigare liv. Ingmarsö var i äldre tider två öar. Under lång tid var det en bättre samhörighet mellan folket på varje enskild del-ö än med hela öns befolkning. Bland de många historier vi kunde ta del av så var nog den om hästen som gick genom isen med ett timmerlass, och som lyckades gå på botten och bryta igenom isen vid stranden och dra upp timmerlasset på land igen, den mest fantastiska. Hästen överlevde och fortsatte sitt arbete på ön i många år. För mig var det också skojigt att se kort på Lång-John, en ingmarsöbo som verkade som fyrvaktmästare på Svenska Högarna. Efter en mycket besvärlig stormnatt på Östersjön hamnade jag tillsammans med en av mina kusiner på Svenska Högarna. Lång-John bjöd då upp oss i fyrtornet och visade fyrmaskineriet och självklart den fina utsikten. När vi anlände till Beckskär var det ganska många båtar där. Fragaria och Merica fick plats bredvid DiAmo. Kvällsdrinken intogs därför där. Dardanella hade avvikit från eskadern för att ordna ett problem med sina nya batterier. Dardanella anslöt senare vid Nåttarö.

Natthamn den 5 juli blev St Melskär. Fragaria och Quale hade aldrig besökt L Nassa. Så Merica seglade med dem dit för ett kort besök med lunchuppehåll. Vi lade till längs träbryggan i Sprickupp med Merica innerst och de andra utanpå, då hamnen var tom på båtar. Både Fragaria och Quales besättningar tyckte att L Nassa var en fantastisk plats dit man vill komma åter. Vi tog oss sedan ner genom de grundfyllda vattnen norr om Sandham och kom till St Melskär där kvällsdrink intogs i Mericas sittbrunn. Vi firade förstås också Henks födelsedag samtidigt. Henk och Tineke hade förberett så mycket med bakverk att allt inte gick åt. St Melskär blev för långtobis en besvikelse. På den plats, som Kalypso lagts sig på svaj, och där DiAmo landförtöjt, var ön ogästvänlig. Mitt minne från tidigare besök på ön av släta klipphällar var inte detta. DiAmos besättning, som hunnit se lite mer av ön, tröstade mig med att längre söderut på ön så fanns dessa hällar.

Den 6 juli styrde vi kosan mot Huvudskär. DiAmo och Kalypso var förstås som vanligt snabbast. Kalypso låg åter på svaj nord om huvudön, och DiAmo låg på södra delen av Saltkobben. Vinden låg på SSV och var frisk och drog runt huvudön. Så vi eftersläntare lade oss också på Saltkobben. När Fragaria skulle lägga till på DiAmos styrbordsida tog inte ankaret och Fragaria drev ner bredsides mot klippan. Björn var som vanligt rådig och sprang upp och höll ifrån Fragaria. Han hade god hjälp av dotter Jenny. Med gemensamma krafter lyckades vi vända Fragarias stäv mot vinden. Jenny rodde ut med Fragarias ankare. Efter att Fragaria tjudrats i DiAmo samt Quale tagit sig in på Mericas babordsida låg vi alla förtöjada. Ankarbotten var dock inte den bästa. Vi fick då och då ta hem på Mericas ankare, när vi slog i klippan. Som tur var mojnade vinden och Merica och DiAmos besättningar tog tillfälleti akt att ro över till huvudön och gå på promenad på de fantastiska vattenslipade klipporna mot syd och sydost. Kvällsdrinken intogs i Mericas sittbrunn. Kalypso, som tagit sig in med jolle kunde därför bistå Quales besättning att ta sig över till Merica då klippan de låg vid inte medgav att ta landvägen, och de låg för långt ifrån Merica för att kunna gå direkt över.

Nästa dag, den 7 juli, var Nåttarö målet. Kalypso informerade oss om, att det enda stället de kunde landförtöja på var den norra delen av den västra bryggan. Så det blev målet för dagen. Kalypso, Daimo och Fragaria gick den kortaste vägen utomskärs vilket betydde motorgång. Merica tömmer först sin toa vid toatömningsstationen som fungerar utmärkt och seglaar sedan via Mysingen till Nåttarö, och Quale följde Merica. Vinden vred gynnsamt, så vi behövde bara ett slag på Mysingen mot slutet av seglatsen. Självfallet kom vi som seglade sist in i hamn, men vi fick båda plats vid avtalad brygga. Några av oss passade på att gå till affären och handla. Dardanella anlände i god tid före kvällsdrinken men lade sig på svaj. Kvällsdrinken intogs i Kalypso, som tagit fram ett brett utbud av olika drycker. Kvällen slutade med grillning på en av de många grillplatserna.

Den 8 juli avverkades den längsta etappen till Ringsö, knappt 30 nm, mot de föregående dagarnas 15-20 nm. Merica gick som enda båt in till Nynäshamn för att göra inköp. Bl.a. så avsåg vi att köpa en adapterkabel för att ladda våra mobiler med. Den gick sönder tidigt under eskadern, så vi fick hyra in våra telefoner hos det andra båtarna för laddning. Vi hängde på låset kl 10:00 när båtbutiken i Nynäshamn öppnade. Någon kabel hade de inte. De visst inte ens vad vi pratade om trots, att de skyltade, att de hade allt i form av båttilbehör! Efter att ha handlat mat träffade vi Anders och Helena Levander, som låg med sin båt vid NSS gästbrygga. Vi fick en liten pratstund, och jag tog upp frågan, om de skulle fortsätta att vara tobismedlemmar. Svaret var att de inte bestämt sig men skulle fundera på, hur de ska göra, då de har väldigt lite tid att segla. Vi avgår från NSS klubbhamn vid 14-tiden och bestämmer oss för att gå Dragets Kanal. Det var flera år sedan vi gick där. Kanalen var mycket smalare, än vi mindes. Vi avger siganl för att vara säkra på att inte möta någon. Vi kunde passera lugnt utan möte. Vi hade bara gått en kort bit, när dimman kom rullande. När vi kom ut på öppnare vatten för att gå in i leden, så är sikten så dålig att vi bara ser den närmaste omgivningen. Då vår plotter lade av en av de första dagarna, när vi mot våra vanor använde den, så har vi ingen hjälp att få av den. Men Ulrika har sin läsplatt med där vi lade in Navionics program förra året inför seglingen till Lettland. Den är nu till god hjälp. När vi tagit oss ut på öppet vatten utanför Öja så ökar sikten succesivt. Tyvärr är det inte seglingsbar vind. När vi når Ringsö, är det sol och blå himmel. Vi lägger oss hos de landförtöjda Tobisbåtarana en hel timme före kvällens drink. Björn har på vägen hämtat Jennys man Thomas i Studsvik, så att han kan göra ett kort besök. Vid drinken berättar Ulf och Elisabet, som ligger på svaj, att de sett en Hallberg Rassy-båt gå på grund i en av de ledanvisningar som finns i en av hamnböckerna, som Hydrographica varit med och tagit fram.

Den 9 juli sticker DiAmo och Kalypso som vanligt först. Björn lämnar av Thomas, Jenny och barnen i Studsvik. Vi andra går på hjortvandring, då flera eskaderdeltagare inte sett Ringsös hjortar. Vi har inte gått länge, förrän vi ser en mindre hjord, som snabbt försvinner ur sikte. När vi kommit fram till den lilla byn på ön, ser vi på fältet nedanför ladan, en större ansamling av ett 40-tal djur. Jag, som initierade promenaden, drar en lättnadens suck, att vi alla fick se hjortarna. När vi avgår mot Ytterö är vinden emot oss. Först när vi lämnar båtsportleden vid St Lökolmen före Oxelösund, så kan vi sträcka ner i leden. Några slag blir dock nödvändiga på Flisdjupet innan vi tar oss in i Lindöjaskärgåden utanför Bråviken. De som avgick först hittade bra lä på Ytterö. Alla båtar lyckas landförtöja här, så det blir drink på berget. Dardanella deltog dock inte, då de valde att segla lite längre och ligga för natten på St Kuggen nedför Arkösund, som de tidigare har nyttjat som natthamn.

Dagen därpå, den 10 juli, är det västlig vind, som skall vrida mot syd. Så alla 5 båtar avgår relativt tidigt från Ytterö för att få fördel av den västliga vinden. Vi hinner dock inte ut till leden, innan vinden vrider på syd. Först när vi passerat Arkö, kan vi sträcka ner i leden. Vid Lammskär, där leden går mer i sydlig riktning, är det slut på nöjet. Det blir motorgång till Harstena. Dardanella går med god motorfart om Merica i leden. Alla 6 båtar förenas nu i Flisfjärden, där vi alla ligger på svaj. Jag ringer runt till alla båtar och hör, om de vill gå promenad på Harstena. Alla är intresserade, så vi träffas i land kl 16:00. Vi tar riktning mot bageriet, passerar på vägen den gamla byskolan. Bageriet har också kaféverksamhet. Några besättningar blir sittande där. Själva går vi till Tures udde tillsammans med någar andra tobisar. Där träffar vi Tures son, som tillsammans med sin syster nu äger fastigheten. Sonen berättar att Ture dog år 2000. Ture hade 10 syskon. Släkten hette Magnusson, och den är fortfarande stor på Harstena. Idag finns 13-14 fastboende kvar på ön. Två av dem försörjer sig på att boka in fartyg för reparationer på olika varv i världen. Det klarar man med dagens teknik och internent. En kusin Magnusson till Tures son träffade vi i Tobis 2006, när vi besökte Häradsskär och var uppe i fyren, som han skötte. Ture var en speciell person. Han misstyckte inte om fritidsbåtar lade till vid hans bryggor utan välkomnade dem. Andra i släkten var inte lika glad att få fritidsbåtar vid sina bryggor. När jag som barn besökte Tures udde med mina föräldrar, så hade Ture en tam säl vid namn Pelle. Sonen berättade att han lekte med sälen som barn, och den fick mat vid bryggan. Senaste gången Ulrika och jag besökte Tures udde var 1992. Det var ett minnesrikt besök. Det kan också Anna Rindström, som var med då, vittna om. En stor träbåt kom då in efter oss, en 120 m2 skärgårdskryssare, om jag minns rätt. Vi språkades vid med paret ombord och Hasse vår kompis, med Anna som gast, stod för musiken. Det resulterade i att vi blev nerbjudna på kvällsfika i skärgårdskryssaren. När vi kom ombord var det dukat med antika kristallglas, fina kaffekoppar och silverskedar nere i ruffen. Båten var extremt välhållen. Det var rena muséet. Skepparen visade sig ha ett båtvarv i stockholmstrakten, så han var proffs. Så här fint har vi inte hemma, sade hans hustru. Promenaden denna dag fortsatte förbi restaurangen. Vi kontrollerade inte, om de fortfarande serverar ejder som ett alternativ till andra maträtter. Efter den uppfriskande promenaden var det dags att ro till Dardanella, där det serverades kvällsdrink. Det var total enighet om att fortsätta till Gryts Varv dagen därpå. Festtobis Elisabet förhandbokar bord på restaurangen. Förhandsboka bryggplatser går dock inte.

Den 11 juli avseglar vi och har god fart i halvvinden. Merica går till Fyrudden för att om möjligt köpa den sladd för laddning av mobiltelefonerna, som vi inte kunde köpa i Nynäshamn. Fyrudden har ju en mycket välsorterad skeppshandel i lokalen under mataffären, där vi tidigare köpt en dylik. Men där fick vi lång näsa. Affären och skeppshandeln bytte ägare i april i år. Den nye ägaren ansåg inte att skeppshandeln var lönsam nog. Så istället har det startats ett kafé i skeppshandelns lokaler. Vi fick trösta oss med varsin glass. Mataffärens utbud fann vi också sämre än tidigare. Alla andra båtar gick direkt till Gryts Varv, även Quale som vi hade uppfattat skulle segla efter oss och handla i Fyrudden. Så smånningom fick vi besked, att de anlänt till Gryts Varv. Det blev nästan kö i duschrummen för att ta en varmdusch före middagen och drink på Merica. Flera av Tobisbåtarna hade för avsikt att tanka vatten vid Gryts Varv men blev lite tveksamma, då de fick reda på att dricksvattnet var avsaltat sjövatten. Till middagen hade vi chansen att provsmaka vattnet, och det fanns en liten bismak av salt. En liten besvikelse var det också, att det inte gick att köpa färskt bröd här. Det skulle också finns möjlighet att tömma toalettavfall vid varvet. Trots myckert letande lyckades vi inte hitta toatömningsstationen. Alla lovord om ”Gryts Varv”, som många av oss hört, fick sin nog en liten törn. Men maten på restaurangen var det inget fel på, tvärt om. Middagen på Gryts Varv blev en förtida avslutningemiddag, då det visade sig svårt att ordna middag i Figeholm, som var slutmålet för flykten. Prognosen för morgondagen var frisk byig V till NV vind. Så morgondagens natthamn skulle bli Torrö N om St Askö.

12 juli. Prognosen från igår stämmde väl. Byar på upp till 13 m/s rapporterades från DiAamo under dagen. Alla båtar utom Merica gick den yttre leden. Merica valde att gå den trånga men bedårande leden innaför Olsön för motor. Segel sattes vid St Ålö. När byarna kom, var det besvärande att ha fullt ställ satt. Men varje gång vi funderade på att rulla in lite på förseglet, så avtog vinden. Vid Torrö lade sig alla Tobisar på svaj utom Merica, som lade sig som ensam båt vid en fin klippa. Vi fick besök av Björn, Vilda och Trolla. DiAmo rapporterade dålig hållbotten och Fragaria, som kom sist in hade problem att få fäste för ankaret. Och klippan vid Merica blev snart fylld av 6-7 okända båtar. När alla kommit till ro blev det kvällsdrink på Quale. Efter ett antal korta seglingsetapper enades vi om att segla lite längre än planerat under morgondagen. Så alternativen utaför Västervik slopades. Vinden under morgondagen skulle bli nordlig med hårda vindbyar. En av de få hamnarna med lä för N var St Berkskär. Så beslutet blir att gå dit.

13 juli. Dagen bjuder på än hårdare byar än igår. Kalypso har tittat noggrannare på Berkskär och kommit fram till att det ser för trångt ut för dem att ligga där. Efter rundringning till alla båtar är beslutet att istället gå till Vippholmarna. De hårdare byarna innebär att Merica rullar in några varv på förseglet, men det blir ändå inte riktigt njutbart med de mycket varierande vindstyrkorna. När vi kommer ut på öppnare vatten ner mot Västervik, så tittar Ulrika efter Quale, som legat bakom oss. Så säger hon: ”Men var är jollen. Den är borta!!”. Vi vänder. En tysk båt som legat bakom oss säger ”Bavaria 38”. Då tror vi, att Quale sett när vi tappat jollen, och att de tagit hand om den. Men, när vi möter Quale, så har de ej sett jollen. Vi går ytterligare en bit norr upp i leden men inser snart, att det är meningslöst. Bedrövade vänder vi söder ut.

Vid Eknö blir vi omseglade av Dardanella. När vi anländer ligger Dardanella, DiAmo och Kalypso på svaj. DiAmo ser just en SXK-boj som blir ledig, och byter till den. Vi lägger oss med landförtöjning mot en klippa där flera båtar redan ligger. Fragaria kommer in och lägger sig bredvid oss. Ingen Quale anländer. Det visar sig, att Quale gått till Västervik, då de inte ville gå in till Vippholmarna utan ledsagning. Det första vi gör när vi förtöjt, är att ringa till Svenska Sjö och berätta att vi förlorat jollen. Sedan ringer vi till Sjöräddningsällskapet, där vi är medlemmar, och ber dem informera om någon råkad se vår jolle eller har bärgat den. Eckart och Liselotte uppmanar mig också att ringa polisen, och de bistår med telfonummer. Under kvällsdrinken på Fragaria framkommer det, att besöka Björn Karlsson i Figeholm imorgon är inte lönt. Han är utomlands. Så vi beslutar att eskadern nu är slut. Kalypso, Dardanella och DiAmo avser att gå till Oskarshamn. Fragaria och Merica siktar på att gå tillbaka till Torrö och träffa Quale, som vill gå norr över från Västervik till en hamn de känner till. Den lilla mini-eskadern norröver fortsätter dagen därpå till Långa Missjö och därefter skiljs vi. Fragaria och Quale går till Trosa och Merica till Nynäshamn som mellanhamn på vägen hem.

Epilog

Hur gick det egentligen med jollen?. När vi stävar norr ut mot Torrö och hunnit till Eknö ganska exakt kl 10:00 så blir vi uppringda. Det är Sjöräddningsällskapet, som ringer och säger att vår jolle troligen har siktats. Så kopplar de fram kaptenen på en av Gotlandfärjorna. Han såg jollen vid positionenN N 57° 43,0 och E 17° 12,2 E utanför Kungsgrundet och säger att han inte hade möjlighet att bärga jollen, så jag får göra vad jag vill med informationen. Högst förståeligt. Jag blir återkopplad till Sjöräddningen och frågar, om de har möjlighet att gå ut. De skall återkomma vid middagstid. Han säger också att det det är svårt att hitta en båt utan hög position som på en Gotlandsfärja. Vi informerar honom om att vi i allafall går ut och försöker hitta jollen. Vi titta i sjökortet och ser att positionen ligger en bra bit utanför vad kortet täcker. Då vår plotter lagt av tidigare under eskader, så lägger vi med hjälp av ”penna och papper” en förlängning av kortet. Vi ritar ut en position, som ligger 21 nm utanför kusten i riktning 60° N. På morgonen blåste det ostlig vind och nu sydost. Så vi går en kompasskurs något norr om den kurs vi fick fram. Sjöräddningen har uppenbarligen fullt jobb, så de ringer inte som utlovat. Kl. 14:00, när vi bara ser hav omkring oss, så ringer jag upp och frågar om de kommer ut och letar. Svaret är nej. De har massor av annat med större prioritet än en jolle! Vi ser nu bar havet. Då erindrar jag mig plötligt att jag har ju en GPS i reserv i båten, som man i alla fall kan lägga in positioner i. Men hur gör man det? Fram med instruktionsboken och efter flera försök lyckas jag. Den visar att den position som jag lade ut för hand stämmer riktig bra. Det skiljer någon grad. Så vi stävar på i den kurs vi valt och lagt in på autopiloten. Det dröjer inte så lång stund därefter, innan vi ser något vitt vid horsonten norr över. Kan det var en jolle? Vi lägger om kurser och blir, ju närmare vi kommer, övertygas vi om att det är en båt. Så gungar båten till, och vi ser en brun sarg och bruna säten. DET ÄR VÅR JOLLE. Kl 15:00 så hänger jollen i aktern på Merica. Vi lägger kursen mot kusten och kommer in i leden norr om St. Trädskär och omkring kl 18 så når vi Torrö där Fragaria, Quale och en drink väntar.

/sammaställt av Hans-Roland Lindgren, Långtobis 2017