2002 Estland

Eskadersegling 2002 till svensköarna i Estland

Vid våra tidigare seglingar till Baltikum har vi noterat de gamla svenskbygderna i Estland och speciellt de svåråtkomliga “svensk”öarna Runö, Kihnu, Ormsö och Odensholm som intressanta mål. Under senvintern fick vi tips om en eskader inom KSSS´ långfärdsseglarförening “Tobis”, som planerade sommarens segling just till dessa mål. Vi har tidigare aldrig provat eskadersegling, men med de öppna och mycket väderberoende hamnarna i grunda och steniga vatten, verkade segling i sällskap bra. Som ofta fick vi svårigheter att samplanera familjens semestrar, hustru Anna-Karin hade inte möjlighet att delta. Istället mönstrade goda vännen och seglarkompisen Hans Ganander på som gast.

 Utsegling via Gotska Sandön och Gotland

Vi startade från TBK-bryggan i Sätterfjärden veckan efter midsommar, 27 juni, i regn, åska och byiga vindar. Motorgång södra vägen via Skurusundet-Saltsjöbaden. Vid Lidingö mötte vi Volvo Ocean Race-båten SEB och utanför Saltsjöbaden Assa Abloy, båda för motor och på väg till Gotland Runt-starten i Sandhamn. Under kryssen ut via Fällström och Nämndö Fjärd i åskbyar och skyfall fick J-G telefon hemifrån grannhuset, att det läckte in svårt. Våra yttertak var just under omläggning, men vi hade turligt nog hunnit få ny takpapp på vårt hus och fick så småningom lugnande besked efter inspektion. Man undrade också varför vi gav oss ut på semestersegling i detta väder – men långseglar man med tidplanering får man ju räkna med att klara alla lägen! Efter första natthamn vid Grönskär i Jungfruskärsarkipelagen, fick vi en frisk kryss till Huvudskär, en favorithamn – där vi nu låg ensamma!

Följande morgon sattes kurs mot Gotska Sandön, i behaglig halvvind från sydväst. På eftermiddagen dök så småningom Sandöns nästan självlysande vita stränder upp ur havet.Vi ankrade utanför båthuset nära Gotska Sandöns fyr vid Bredsandsudde och rodde in med gummijollen. Trevligt besök i fyrbyn, där vi besåg Albert Engströms originalteckningar, av vilka många finns reproducerade i hans klassiska bok Gotska Sandön – mycket läsvärd! I före detta skolan fanns foton på Hans´ grannar vid sommarstället på Kyllej på norra Gotland, som växt upp på Sandön. Besök i fyren, en Heidenstammare fodrad med eternitplattor (!) – härlig utsikt! Efter snabbmiddag beslöt vi att nattsegla vidare mot Fårö – ett klokt beslut eftersom vi sedan fick en period med hårt väder. Vi gick in i Lauterhorn på Fårö, en annan favorithamn, där Tobis-båtar redan började samlas. Cyklar kan numera hyras enligt självserveringsmetoden, man lägger betalningen i en låda. Cykelpump och verktyg finns tillhands. Efter en dag med cykling på Fårö och bl.a. besök vid Gamlahamn och St Olovs kyrkoruin, kryssade vi i hårt väder för bara genua den korta etppen till Fårösund där eskadern skulle samlas för start mot Baltikum. Till Fårösund sökte sig många Gotland Runt-seglare som brutit. Ett mastbrott, flera roderhaverier och kroknade besättningar. Vinden höll sig på kulingstyrka 14-18 m/s, men sjön var enligt uppgift mycket svår. Vid Marinan arbetade man snabbt och effektivt med att svetsa nödroder mm.

Baltikumsegling i friskt väder

I eskadern deltog från starten 13 båtar, flera anslöt senare i Baltikum. Vi kände nästan inga besättningar sedan tidigare, men man samlades för förbrödring och samvaro med middag på helstekta lamm. Medelåldern var ganska hög, alla var mycket erfarna seglare. Äldsta besättningsmedlemmen, Gunhild 86 år, seglade Ballad och klarade utan några som helst svårigheter dryga havsetapper och långa promenader på öarna i stekande sol. En extra gast, Hasse Wikström, anlände från Stockholm för att segla några dagar med Johanna II. Den 3 juli avseglade vi mot Ventspils i Lettland. Sjön var fortfarande rätt grov, men vi fick en hygglig sträckbog i sydlig vind, 12 m/s och avtagande. Efter någon timme till sjöss upptäcktes att vatten flödade in i toalettutrymmet. Efter närmare inspektion av bordgenomföringarna visade det sig att locket till färskvattentanken dragits snett och läckte. Vi hann tyvärr förlora en hel del av vårt dyrbara färskvattenförråd – i Baltikum bunkrar man inte gärna vatten. Detta var den längsta etappen, 90 Nm, 15 timmar. Vid midnatt nådde vi den stora oljehamnen i Ventspils, efter någon timmes motorgång i avtagande vind. Fiskehamnen och Ventspils Jahtklub verkade något prydligare än när vi var här för ett par år sedan.

Ventspils nyöppnade museum i den vackert renoverade borgen var sevärt. Livländska orden byggde borgen på 1300-talet. På senare tid har den använts som fängelse och som garnison i sovjetarmén. Efter en dags fria aktiviteter samt träff med lettiska seglare – de få som finns – på Jaktklubben, gick seglatsen vidare mot Estland och Romassaare på Ösel. En etapp med tidvis dålig sikt och dimma, men måttliga vindar. Romassaare har en utmärkt gästhamn. Stor flaggning över topp i eskaderbåtarna. Vi gjorde ett trevligt guidat besök på slottet Kuressaare Loss i huvudorten Kuressaare (tidigare Arensburg) på Ösel. Dessutom busstur runt öarna Ösel och Muhu, besök vid meteoritkratern på Ösel och middag på restaurangen vid den nya hamnen inne i staden intill slottet, där muddringsarbete nu pågår så att man så småningom skall kunna gå in med kölbåtar! Ösel är flackt och domineras av tallskog, med spikraka vägar. Väderläget var något osäkert och vi avvaktade en gynnsammare prognos för de svåra hamnarna på Runö och Kihnu. Hasse W blev då tyvvär tvungen att mönstra av mht tiden.

Efter en dag på Ösel beslöts snabbt om avsegling. Vädret blev lynnigt med åska, regn och krafiga vindbyar. Eskadern delade sig, några båtar seglade liksom vi till ön Kihnu i östra delen av Rigabukten, några till Runö mitt i Rigabukten. Ett par båtar fortsatte till “sommarstaden” Pärnu på estniska fastlandet. Utanför Kihnu i de grunda vattnen fanns gott om flytgarn, ganska dåligt utmärkta. Vi fick hålla god utkik och göra undanmanövrer. Hamnpiren i Kihnu är rätt nergången och hamnen är oskyddad från N-E. Här är gott om fiskebåtar, små halvdäckade båtar som bedriver småskaligt fiske i de nära vattnen. En fiskeriindustri med kylhus, typiskt Sovjetbygge med de i Baltikum alltför vanliga trista byggnaderna murade i “gråsuggor” finns intill hamnen. På ön bor 450 personer, varav 100 sysslar med fiske. Kihnu är känt för att kvinnorna ofta går i folkdräkt, randiga yllekjolar, i vardagslag. Männen ägnar sig gärna åt att sitta på de enkla barer som det finns flera av. Vi kunde också beskåda intressanta gamla motorcyklar och traktorer. Bilfärja går regelbundet till Pärnu.

Runö – en höjdpunkt!

Efter ett kort uppehåll över natten på Kihnu, seglade vi i lätt vind vidare på SV kurs mot Runö, ett av resans huvudmål. Runö har sedan vikingatiden och fram till andra världskriget haft en svensktalande befolkning och en egen kultur. Språket Runsk är en ålderdomlig variant av svenska. 1944 evakuerades befolkningen av tyskarna, kvinnor och barn till Sverige, män i vapenför ålder till tjänst i Wehrmacht. Bara sex personer av de 300 bofasta blev kvar. Idag bor ca 60 estländare på ön. Nu har äldre Runöbor bosatta i Sverige börjat få tillbaka sina fastigheter och bor under en del av året på ön. Hamnen vid Rings udde på sydsidan är svåråtkomlig och har hitills varit uppgrundad och i uselt skick. Det senaste året har hamnen muddrats och en betongpir för färjetrafik har anlagts. Man kommer nu in i hamnen innanför pirarna, där ett rostigt vrak av ett sovjetiskt mudderverk påminner om tidigare ansträngningar att göra hamnen tillgänglig. Det bubblar ännu av gas och hamnbassängen är tidvis fylld av sörja från rutten tång. Vid hårt väder kan det fortfarande vara omöjligt att ta sig in.

När vi anlöpte Runö på kvällen återsamlades eskadern och vi kunde rekvirera lokal biltransport till byn, där middag med fisksoppa och mycket vodka serverades i en lada. Våra värdar var återinflyttade Runösvenskar, Artur Ahlgren, Lennart Strömstedt och Jakob & Elsa Steffensson. Besök i kyrkorna, den nya från 1907 där Karin Håkansson från eskaderbåten Martina (vacker Enderlineritad havskryssare i trä) spelade stämningsfullt på kyrkorgeln. Alldeles intill ligger den gamla St Magdalena träkyrka från 1644, Estlands äldsta. I den gamla kyrkan är bänkarna trånga på kvinnornas sida – ingen jämlikhet dåförtiden! Vi fick också tillfälle att besöka Jakob och Elsa Steffensson i deras hem på Runö. Vintertid bor de i Sverige, på Lidingö. Jakob har ägnat sig åt omfattande dokumentation av Runös historia och tillvaron när man hade självhushåll. Han har skrivit flera böcker. Båtbygge bl.a. för export av småbåtar, lådjor, till Sverige var en viktig inkomstkälla. Som kuriositet kan nämnas att Runö fyr placerad mitt på ön och byggd 1877 som ett fackverk med centralt torn, konstruerats av Eiffel och tillverkats i Frankrike.

”Skärgårdssegling” och många intressanta besök

På eftermiddagen gick vår segling vidare norrut, mot färjläget Koivastu på ön Muhu (Moon) med fast vägbank mot Ösel. Nu hade det varma högtrycksvädret, exceptionellt för sommaren 2002, tagit sin början och vi slörade i lätt SE bris och en mycket ljum kväll upp mot Moon-sundet. Färgspel och sceneri var fantasktiskt och vi nändes inte sätta igång motorn utan fick en behaglig nattsegling upp till Muhu. Per VHF inbjöds vi att lägga till vid gästpontonen innanför färjläget, intill eskaderbåtarna Martina och Isabelle, för lite nattmål, ett glas vin och gemytligt samkväm. Huvuddelen av eskadern hade samlats vid färjeläget Virtsu på fastlandssidan, där det var trångt.

Följande dag bjöd på spinnakersegling vidare norrut mot Dagö. Hela eskadern under spinnaker samlades vid inloppet mot färjläget Heltermaa på Dagö, där vi sträckte in i den smala leden – grant! Som vanligt samling för drink på bryggan efter ankomst. En liggedag på Dagö ägnades åt sightseeing per buss med en mycket kunnig svensktalande guide. Besök vid Jacob de la Gardie´s residens från stormaktstiden, i 1500-talskyrkan, samt vid en ullspinnerifabrik med gammal rysk utrustning ännu i drift. Landskapet på Dagö är öppnare än på Ösel. Vi besökte också halvön Kassari på Dagös sydsida med långa badstränder och laguner med varmt badvatten, samt staden Kärdla. Följande korta etapp seglade eskadern (för en gångs skull) samlat, i frisk vind över till Haapsalu på fastlandet. Vi mötte estniskflaggade moderna kappseglare – och Nordiska Folkbåtar. Återigen stor flaggning i hamn. På kvällen festmiddag med dans till levande musik på Hotel Laine, där representanter för Haapsalu stad och Jaktklubben deltog. Även här stöd av kunniga svensktalande guider, alla landarrangemang hade ordnats av resebyrån i Haapsalu.

Från Haapsalu reste vi med buss och färja över till svenskön Wormsi (Ormsö), eftersom hamnpontonen var väl liten för hela eskadern. På vägen från Haapsalu passerar man den nedlagda stora sovjetiska flygbasen Rohuküla, där marken nu förstörts av dumpat flygbränsle. En givande rundresa på Ormsö, med guidning av Vivi Kari, född på ön. Återigen besök hos estlandssvenskar. I Förby gästade vi Ester och Åke Lindström från Nynäshamn, som rustat sitt återvunna hus och nu bor halva året på Ormsö. Nu har ön 300 fastboende innevånare, före kriget var man 2500. Ryssarna deporterade Ormsöborna till Sverige, männen sändes till armén eller Sibirien. Bara ett par svenskspråkiga personer stannade kvar på Ormsö under kriget och under sovjettiden. Det vackra och öppna böljande landskapet med stora enbuskar påminde om Öland. I byn Hullo hade vi en trevlig lunch vid långbord i det fria, hos svenskspråkiga värdar. Under ledning av en kunnig botaniker såg vi orkidéer och andra rara växter, samt besökte västsidan med kalkstensvallar fulla av fossil. På väg mot färjan fick bussen köra av vägen och ut i terrängen för att inte meja ner en lövad björkportal för ett bröllop. Vid färjläget gav brudgummen en uppvisning i att klyva en vresig stubbe med yxa – ett mandomsprov som måste klaras av inför bröllopet. Åter i Haapsalu besökte vi sekelskiftesrestaurangen Kursaal, slottet och domkykan, samt Ilon Wiklands barndomshem. I svenskestniska muséet köpte jag intressanta kulturhistoriska kartor.

Slutetappen gick via det smala sundet Voosi Kurk mot Dirhami (Djurhamn) på estniska fastlandets NV-spets. Dirhami är en fiskehamn, ganska ödsligt belägen utan service, men i ett vackert landskap med tallskog, kalkstränder och färgrik strandväxtlighet. Förtöjning långsides ett par rejält rostiga fiskebåtar. Från Dirhami färdades vi med fiskebåt ut till Odensholm (Osmussar), en mycket vacker karg ö längst i NV. Trots namnet Storhamne i sjökortet saknas egentlig hamn och vi fick ankra i den steniga bukten och ro in till stranden. Här har också funnits svensktalande befolkning, vilket skildrats av Albert Engström, från hans segling till Reval (Tallinn), Baltischport (Paldiski), Odensholm och Haapsalu med Anders Zorn i Mejt, 1905. Mycket läsvärt! Idag finns enbart en familj Bergström på ön, enligt uppgift svensktalande och utflyttad från Ormsö. Innevånaren föreföll dock mest störd av en båtlast invaderande turister och undvek kontakt. Vackra enbuskhedar och kalkstränder. Vid en kyrkoruin, kyrkan förstördes under den ryska tiden, finns en kyrkogård med enbart svenska namn och svenska inskriptioner på gravvårdarna.

Skärgårdshavet och nya farvatten norr om Åland

I och med besöket på Odensholm avslutades och upplöstes eskadern. Vi klarerade ut i Dirhami. Liksom flera av båtarna seglade vi mot Hangö. På Finska Viken hade nu algblomningen tagit fart ordentligt, överallt stora sjok. Sträckbog 40 Nm över till Hangö där vi, efter inklarering vid tulludden enligt Schengenreglerna, förtöjde i den mycket välutrustade gästhamnen på Smultronholmen. Bra, men dyrt (€ 25:- per dygn). Återigen middag med flera av eskaderbesättningarna.

Från Hangö motorgång västerut i bleke och stekande sol. J-G och Hans beslöt att anlöpa Bengtskärs fyr, där J-G legat tidigare. Nu går turbåtar ut i tät trafik och utnyttjar den lilla skreva som finns med visst skydd för havet, så vi fick ankra och förtöja mot klippan helt öppet mot havet. Lite oroligt vid dyning och svall. Vi hann dock med besök i fyren (svettdrivande klättring) och bad. Natthamn i en finländsk klubbhamn i Örö utskärgård, med bastubad och mycket vacker ljum natt. Fin segling in till Kasnäs på Högsåralandet, där Hans mönstrade av för hemresa. J-G fortsatte ensam för motor upp till Houtskär, för att nästa dag segla (plattläns inomskärs i frisk sydvind) till den norra delen av Skiftet där en finländsk seglarträff gick av stapeln. Trevlig och livlig samvaro med många gamla bekanta! Stor flaggning igen. Ett försök att sedan tanka och proviantera i den lilla byn på Norra Jurmo på Åländska sidan lyckades inte, då det var söndag. Därför vidare segling en oprickad utskärsled mot sydväst, förbi Yxskär och ner mot Simskäla på Ålands NE-sida. Lämpligt nog måttlig nordvind. Jungfruliga utskärsvatten, under en hel dag siktades inga båtar! Så småningom steg över horisonten de höga blånande bergen på norra Åland – vackert! Natthamn hos fiskaren vid Jomalö på Geta, där J-G stannade en extra dag. Lätt grundkänning vid segelbärgning i hamnviken. Våldsamt regnväder på natten, vägen upp för backarna till Greta by dit J-G cyklade för proviantering, hade ställvis underminerats. Det porlade som av vårflod i bergssluttningarna. Färsk abbore och bastubad, efter den svettdrivande cykelturen.

Följande etapp bjöd på hård byig E vridande till SE till S, med svåra regnbyar och tidvis mycket dålig sikt. Dags för revad stor igen. Det blev jobbig kryss ner längs Ålands västsida. Glasögonen havererade när det var som mest olämpligt, men kunde snabbt ersättas av reserv. Jag mötte TBK-bryggrannen Wilhelm Seuss i Najad, glada vinkningar utväxlades. Mötte även den gaffelriggade Ålandsgaleasen Albanus för fullt ställ, mäktigt! Efter den krävande kryssen funderade jag på att gå in i Käringsund för middag och natthamn, men beslöt att stället utnyttja den friska sydvinden och direkt segla över till Sverige. Halvvind ut på Ålands Hav, söder om Signilskären, sedan började vinden avta. Så småningom fick det bli motorgång in till Svartklubben och Råstensudde. I en fin västlig kvällsbris seglade jag så vidare inomskärs mot Grisslehamn. Nu varmt högtrycksväder igen. Efter telefonkontakt med gamla vänner, bofasta på Väddö, förtöjdes Johanna II vid Tomta i Väddö kanal. J-G hämtades med bil för en sen men trevlig kvällsträff hemma hos Christer & Marie.

Semesterseglingen avslutades så med motor genom Väddö Kanal, där man kan beskåda alla nybyggen, och därpå en långdragen kryss ner mot Rödlögaleden, där jag kunde sträcka ner till Kålö. Konstaterade vid inseglingen att kvällsljuset lyste genom en reva i storseglet vid en lattficka – dags för nytt segel efter 18 säsongers krävande seglingar! Som vanligt bastubad på Kålö. På hemvägen lunchuppehåll och tankning i Långvik på Möja. Trängsel och kalabalik i Stockholms Skärgård – en kontrast mot de fria vattnen norr om Åland! På Långvik givetvis ankare i kors över min lina, så man fick fresta på ryggen med tungt lyft. Hemma igen vid TBK-bryggan den 25 juli.

 Epilog

En i alla avseende lyckad segling, med många fullträffar! Synd bara att inte A-K kunde delta (hon seglade istället på sensommaren i andra nordiska vatten, västerut, i ett större fartyg). Huvudskär, Gotska Sandön, Fårö, Runö, Ormsö, Odensholm, Bengtskär, Norra Åland – alla verkliga pärlor! Dessutom ett makalöst högtrycksväder under en stor del av seglingen, vilket möjliggjorde besök på de estniska öarna Runö och Kihnu, som annars är svåråtkomliga. Och – inte minst – trevlig social samvaro med många nya seglarvänner, i en lyckad eskader. Loggat drygt 900 Nm.

Jan-Gunnar Persson, Johanna II, Hallberg-Rassy 29.