En skildring i text och (klickbara) bilder hur s/y Kalypso deltog i Tobiseskadern 2016, samt resan till och från.

FÖRE ESKADERN

Onsdag före midsommar kom vi äntligen iväg från Svinninge Marina. Efter ett kort stop vid lantstället på Ljusterö, för att hämta upp diverse saker, bar det iväg söderut. Känslan av att segla iväg på långsegling, välprovianterad och med fulla tankar, är alltid lika härlig. Vädret var strålande, men som vanligt var det motvind och det blev bara sporadiskt seglande. Men vi fick i alla fall prova att allt med riggning och segel fungerade som det skulle.

En natthamn med lä och kvällssol planerades in vid östra Gällnö. En båt som såg bekant ut siktades i en närbelägen vik som heter Krokafladen. Vi styrde in och kollade, och mycket riktigt, det var s/y Shangri La med tobisvännerna Bruno och Eva med två gäster. De brukar som tradition fira midsommar på Gällnö. I den viken (position N 59 24,2 E 18 38,9) är ett grund angivet. Det syntes bra som en gul fläck på vattenytan. Men det visade sej finnas ett omärkt grund till i viken. Ekolodet larmade så vi undvek det. Konstigt att en så välbesökt naturhamn inte har båda grunden utmärkta. Dagen efter tillbringades midsommarafton i Kyrkviken på Ornö. Där fanns inget riktigt midsommarfirande. Det är Utö eller Fjärdlång som gäller om man söker sådant. Förra året var vi på Utö på midsommarafton, i regn.

Allt tekniskt ombord verkar fungera bra. Nya kretskortet i vindgivaren i masttoppen gör att vindinstrumentet inte längre hänger sej (mer om detta här). Laddningen från solpanelerna verkar hålla batterierna fullt laddade. Nya AIS-sändaren uppfattas av Marine Traffic, och andra AIS-sändare syns på vår plotter på ett avstånd på cirka 10 NM, vilket nog är godkänt.

Två dagar senare gick vi till Nynäshamn och plockade upp två gäster, Masse (Magnus) och Carina, som också är medlemmar i eskaderklubben Tobis. Morgonen efter satte vi kurs mot Gotska Sandön då vädret, äntligen efter många år, såg ut att vara lämpligt för en landstigning. Efter 30 års seglande fick jag äntligen möjlighet att gå iland och besöka Gotska Sandön, och även kunna ligga över natten. Vi låg vid ”Norra sidan” så det var nära till det mesta som var sevärt. Ett nyöppnat museum i fyren var intressant, bl.a. gamla journalfilmer. För att vara veckan efter midsommar var det väldigt få gäster i vandrarhemmets stugor och tält (ett tips om lämplig tid att åka dit).

På grund av gynnsamt väder angjorde vi Gotland några dagar tidigare än beräknat. Från Gotska Sandön seglade vi till Bläse i Kappelshamnsviken. Det är ett gammalt kalkbruk vars slagghög är ett tydligt landmärke. Där finns en gammal järnväg och ett litet museum. Det är angivet som gästhamn men det finns numera inga bojar, och bara plats för en båt att ligga långsides. Detta på östra sidan utanför själva hamnbassängen som är igenfylld. Dagen efter gjordes ett försök att gå in till själva Kappelshamn, som också är angiven som gästhamn. Där var hamnbassängen för grund och vi fastnade tillfälligt när vi försökte gå in till kaj. Hela den yttre större kajen var upptagen av stora fiskebåtar. Kappelshamn är inte att rekommendera som gästhamn. Vi gick vidare till Lauterhorn istället.

UNDER ESKADERN

Redan dagen innan den officiella samlingsdagen för Tobiseskader 2016 var alla sex deltagande båtar samlade i Fårösunds Marina. Två båtar hade tidigare tyvärr fått hoppa av, p.g.a. hälsoskäl respektive tekniska problem. Eskadern utgjordes nu av fem medlemsbåtar och en gästbåt, med totalt 17 personer. Båtarna hette Aniara, Espri, Fragaria, Kalypso, Merica II och Quale. Eskaderledare var jag själv (Ulf Nyman) och Kalypso var ”ledarbåt”. Skepparmötet dagen före avfärd blev i form av ett födelsedagskalas, med tårta och sånt, då Hans-Roland på Merica II fyllde år. Avfärd bestämdes att ske i gryningen, närmare bestämt klockan 03:30.

Under seglingen mot Ventspils blev det läns i svag vind och kvarvarande dyning från tidigare dagars blåst. Det blev en del motorgång för att hålla hyfsad medelfart. Det är ju hela 85 sjömil till Ventspils. Upprop via VHF gjordes varannan timme. Vi anlände vid 18-tiden, som direkt blev 19-tiden p.g.a. tidsomställning. Där försvann kvällsdrinken hux-flux. Förtöjningen i gästhamnen var lite annorlunda gjord med fasta linor från kaj till flytande bojar, alltså inte ned till bojstenar som annars är brukligt.

Dagen efter ankomst var liggedag. Alla båtar som hade signalställ, hissade dessa ”över topp” för ”stor flaggning”. Detta var vår officiella startdag som vi brukar göra lite extra festliga med flaggning, snittar till kvällsdrinken och gemensam middag på någon restaurang. Vi hade lyckats boka vårt stora sällskap på en av stadens mest välrenommerade ställen, restaurang ”Skroderkrogs”, vilken levde upp till förväntningarna.

Det beslutades om en extra liggedag på grund av stark västlig vind på 10 – 12 m/s. Detta mest p.g.a. den våghöjd som byggts upp. Att sedan, med stark sidvind, gå in i den grunda muddrade rännan in till Kuressaare på Ösel, kändes heller inte bra. De Finska Sjöbjörnarna skulle ha en stor eskadersamling i Ventspils om några dagar och många båtar började redan anlända.

Avsegling mot Kuressaare beslutades också till att ske i gryningen. Detta för att det befarades en stark nordvind som beräknades komma någon gång klockan 17 – 20. Resan blev behaglig med något för lite vind. Kan det aldrig vara lagom med vind? Sista båt in var Espri, som i den svaga vinden som vanligt skulle kryssa ända in genom den smala rännan. När de bara hade 200 meter kvar kom vindkantringen och vindökningen, helt enligt schemat.

Under liggedagen i Kuressaare hade Calle på Espri engagerat en guide som hette Tina. Hon visade oss först biskopsborgen och sedan äntrade vi en liten buss som tog oss till en meteoritkrater. Inne i borgen fanns ett museum över olika historiska epoker, såväl svensktid som sovjettid. På kvällen tidigarelades kvällsdrinken till klockan 17 för att vi sedan kunde promenera till slottsparken och se en dansuppvisning med estniska folkdanser och folkdräkter. En mycket fin kväll som avslutades med en gemensam middag på restaurang Arensburg. Tyvärr lyckades restaurangen schabbla bort några beställningar och, som vanligt i Estland/Lettland, tog det lång tid mellan beställning och servering.

Seglingen mot Runö, som ligger mitt i Rigabukten, började i lätt väder och slutade i hårt väder. Men det var medvind hela vägen. Inseglingen var lättare än befarat, d.v.s. inte så smal. Alla båtar fick bra platser trots att hamnen inte är så stor. På yttre piren finns det många bra platser om inre hamnen är full. Ön har bebotts av svensktalande sedan 1300-talet, men under andra världskriget flydde befolkningen till Sverige. Runö tillhör Estland trots att det geografiskt ligger närmare Lettland. På Runö fick vi guidning av en svensk som heter Leif Strömfelt, och som bor på Runö under somrarna. Huset han bor i har han fått tillbaka under den såkallade ”återlämningen” som gjordes efter Sovjettiden. Guidningen bestod i intressant historiebeskrivning, ett besök i ett museum, ett långhus och den gamla kyrkan. Det hela avlutades med en lunch. Vi hade tur att det var Runö-marknad denna dag, vilket bara sker en gång om året.

I Riga hade vi reserverade platser. En ihärdig och arg hamnkapten försökte mota bort oss från dessa platser när vi kom, tills han insåg att det var just oss de var reserverade för. Då blev han genast mycket vänligare. Han hade väl missat informationen han fått om att hela eskadern har särskilda Tobisflaggor.

Vi cyklade runt i staden på våra medhavda hopfällbara cyklar. En orgelkonsert bevistades, medan regnet tillfälligt öste ned utanför. En eftermiddag provade vi att åka runt med sightseeingbuss av typ ”hopp-on hopp-off”. Kvarter med fina såkallade ”patricierhus” besöktes och fotograferades. Ett litet museum som visade en våning från förr besöktes. Marknaden besöktes såklart också. Den långa stadsparken, med en slingrande kanal i mitten, var väldigt fin. Strax intill hamnen låg en ”bordershop” där det bunkrades lite dryckesvaror. På grund av väder och önskemål från eskaderdeltagarna blev det en extra liggedag i Riga.

Seglingen mot Kuivizi, strax norr om Salacgriva, gick i lugnt väder. Kanske lite för lugnt för det blev lite motorgång mot slutet. Hamnen var trevlig och rätt ny, men byggnaden ”Jaktklubben” verkade inte användas så mycket. Den fina badstranden fick ligga oanvänd p.g.a. vädret. Det blev en extra liggedag då det till natten skulle blåsa upp till nordostlig kuling. Det var inget problem i denna hamn, men i nästa tilltänkta hamn skulle det inte gå att ligga. Istället blev det nästa dag en trevlig och uppskattad utflykt till staden Pärnu, med hjälp av tre taxibilar. På kvällen organiserades gemensam grillkväll där alla kunde sitta ute vid ett långbord i den fina kvällssolen.

Kynö är också en ”svenskö”. Hamnen har inte så många gästplatser så det var med stor spänning vi närmade oss inloppet. Ånej, det är många master i hamnen! Men vänta, några master har samma höjd och står på lika avstånd. Det är nog flaggstänger. När vi rundade hamnpiren såg vi minst 5 lediga bojar på rätt sida om bryggan. Det var en lättnad för eskaderledaren. Vid tilläggningen blåste det 13 m/s sidvind, så det blev lite metodiskt pyssel tills alla kom på rätt plats. Kvällssamlingen med drink hade vi inne i den inglasade och tomma vänthallen till fastlandsfärjan, för det blåste på rätt bra från havet. På natten kom ytterligare en väntat kuling, denna gång från väst vilket inte var något problem inne i hamnen. På liggedagen blev det cykelutflykt till fyren, till den ortodoxa kyrkan och intilliggande museum. Restaurangen Rock City, som ligger på promenadavstånd från hamnen, kan inte rekommenderas. Däremot fanns en bra restaurang vid den centrala vägkorsningen, ovanpå affären. Här mönstrade våra gäster Masse och Carina av och tog färjan hemåt, vi låg ju nu tre dagar efter eskaderplanen.

Avseglingen mot Kuivastu dagen efter försenades av en kraftig sydostlig vind på cirka 12 m/s. Några båtar gav sej iväg vid halvelvatiden. Några andra (Kalypso och Quale) inväntade lite bättre väder som beräknades komma vid 15-tiden. Redan vid 14-tiden lugnade sej vinden lagom för avfärd. Det blev en odramatisk och lugn eftermiddagssegling. Hamnen i Kuivastu var nybyggd 2015 och väldigt välordnad. Deltagarbåten Quale var från Holland varpå hamnkaptenen skyndade sej att hissa en Holländsk flagga på en av flaggstängerna. Han verkade osäker på vilken ledd färgerna skulle vara och tog en extra koll på båtens flagga. Hamnen ligger alldeles intill färjeläget där tre färjor ständigt pendlar till fastlandet. Bullret från färjorna var inte så störande som befarat.

Inför seglingen mot Kärdla så väntades stark motvind mot eftermiddagen. Alla båtar utom Kalypso avseglade därför redan vid 6-tiden för att undvika den motsjö som väntades. Det blev inte så mycket segling för Kalypso, som däremot anlände med en nytvättad båt, fast lite försent för kvällsdrinken. En båt hade seglat hela vägen, nämligen det tappra äldre paret på Smaragden Espri. Hamnen i Kärdla var också nybyggd och det fanns gott om plats. Hamnkaptenskans ”praktikant” visade oss först till en hyrd plats, så vi fick senare flytta på oss. En eskader från SXK, under ledning av Nils Granlund, låg också i hamnen. Vi kände till deras resplan och hade försökt undvika att mötas i hamn, men både vi och dom var nu försenade. Men i Kärdlas gästhamn var det inga problem med platser.

Dagen efter gjorde vi en bussutflykt med guide runt Dagö. Det hade ordnats av Johan på Aniara. Vi besökte en mystisk stenhög, världens äldsta fyr i drift, ett gammalt gods med svensk historia, ett ullspinneri, utreseplatsen för de svenskar som förvisades från Dagö till ”gammalsvenskbyn” i Ukraina. På den senare platsen fanns en massa kors i skogen, många ditsatta på senare tid. Senare på kvällen hade vi avslutningsmiddag på den lokala restaurangen. Signalställen var åter hissade. Stämningen var god, men även lite sorgsen. Eskadern var ju slut och nu skulle alla skingras.

EFTER ESKADERN

Vi tillbringade ytterligare en dag i Kärdla. Mest på grund av vädret men också för att kunna cykla omkring och se sej om lite mer. Från Kärdla seglade vi i princip rakt norrut mot Finska Utö, dit vi anlände vid kvällningen. Vi ankrade i bukten mittemot de båda gästbryggorna. Det verkade vara rätt många båtar där, det var ju lördag och fint väder. Två båtar från eskadern låg redan där, Merica II och Quale. Förmiddagen nästa dag ägnades och att vandra runt på ön tillsammans med våra eskadervänner. Mot eftermiddagen seglade vi alla iväg. Vi styrde norrut och ankrade i en vik på norra Nagu. Tanken var att kunna cykla lite på ön, men det fanns ingen lämplig brygga att förtöja jollen vid. Vi frågade en 90-årig svensktalande gumma på en gård vid stranden om vi fick låna hennes brygga, och det fick vi gärna.

Nästa dag styrdes färden vidare mot nordväst. Vi bestämde med Aniara att träffas på restaurang Glada Laxen på Bärö dagen efter. Så natthamn blev i en beskriven ankarvik i närheten som heter Krokskär. Inseglingen genom sundet till fladen var spännande då vi bara hade typ 2 dm kvar under kölen, men allt gick bra. Skall man anlöpa Glada Laxens gästhamn bör man vara ute i god tid. Vi kom vid 13-tiden och fick en bra plats, långsides närmast båthuset. Ägaren, och tillika hamnkapten, hade fullt upp hela eftermiddagen att dirigera anländande båtar. De flesta fick ankra mot bryggan, men Aniara kunde lägga sej utanpå oss. Vi tog en promenad längs en stig runt ön. Vi kom lite vilse då markeringarna plötsligt inte var lika tydliga. Restaurangen var en ny och angenäm upplevelse.

Vi seglade därefter till Rödhamn. På vägen bunkrade vi bränsle i Degerby, men där var det både krångligt och grunt. Dagen efter gjorde vi översegling till Kapellskär på Svenska sidan. Inte till gästhamnen utan vi ankrade i bukten strax norr därom. Nu var vi i en av våra ”hemmavikar” och årets långsegling var lyckligt avslutad.

SAMMANFATTNING

• Hamnarna i Lettland och Estland hade hög standard. Man skäms lite över våra dyrare och sämre hamnar.
• Att segla i Rigabukten innebär relativt långa etapper. Detta kan kompenserades med tidiga avgångar.
• Vädertjänsten Yr, då närmare bestämt deras vindkartor, var väldigt träffsäker för vind och tidpunkt.
• Eskaderledare har, i likhet med liftägare, bönder och uteserveringar, en ständigt oro över vädret.