Om Tobisgrisslan

Tobisgrissla

Latin: Cepphus grylle, Längd: 30 cm, Vingbredd: 55 cm, Vikt: 0,5 kg.

tobisgrissla

Alkfågel, liksom tordmulen och sillgrisslan, men betydligt mindre och mycket mera spridd i skärgårdar utmed nästan hela vår kust, från västkusten till Bottenviken. Trivs vid klippi­ga eller steniga kuster, på kobbar och skär. Häckar i trånga sprickor och skrevor eller i skrymslen under stenar och block, som enstaka par eller i små kolonier. Tobisgrisslan kräver inte lika rymliga håligheter som tordmulen, så det finns betydligt fler lämpliga häckningslokaler för tobisgrisslor utmed kusten. Dessutom trivs den inte bara i yttersta kustbandet, utan häckar och finner sin föda även inomskärs i mellanskärgårdar. Den dyker skickligt och jagar fisk (tobis, tånglake, simpor och annan småfisk) nära bottnen på ner till 20 m djup och mer.

Den spolformade kroppen är sotsvart med stor vit oval på vingen. Fötterna är lackröda. När den gapar ser man det likaså röda svalget. Springer på vattnet vid uppflyg och svirrar fram tätt över vattenytan med surrande vingslag som stora humlor. Simmande doppar de ideligen näbben i vattnet som om de nervöst spanar efter fisk, särskilt när de oroas. Vinterdräkten är ljus, markant skild från häckningsdräkten, med gråspräcklig ovansida och vit undersida. Den vita vingfläcken är dock kvar liksom de röda fötterna.

Tobisgrisslan visar sig på häckplatserna vid islossningen i mars—april. Lägger i maj 1—2 ägg, som ruvas i ca 4 veckor. Ungarna matas feta inne i boet ända tills de blir flygfärdiga. Det brukar vara en gräslig stank i kolonin. Vid störning flyger de vuxna ut och lägger sig på vattnet, och de låter då höra sitt utdragna gnisslande pipande som mest låter som ett svårlokaliserat vinande. Annars tystlåtna. I slutet av juli till början av augusti, vid ca 5 veckors ålder, lämnar ungarna boet och kan då klara sig själva. Ungfåglarna har en dräkt som liknar de vuxnas ljusa vinterdräkt, är i regel mycket orädda och kommer ofta in i innerskärgårdarna sensommartid. De drar sig undan isarna och tillbringar vintern i södra Östersjön och utanför västkusten. Tobisgrisslan minskar i antal, förmodligen på grund av minken, som rövar ägg och ungar, förstör häckningar och fördriver kolonier så att häckningsplatser överges helt